susiesueca

Nej, det är ju det jag inte är. Under de månader som passerat sen jag sist skrev har jag hunnit spendera ytterligare drygt 1,5 månader i hataälska-staden Barcelona. Jag har semestrat i Tarragona och strosat runt i stadens mysiga romerska kvarter och älskat kontrasten till Barcas storstadspuls och "shitjagmåstevaktaminagrejerhelatidenkänsla". Jag har NÄSTAN (ärligt för fjärde gången i mitt liv, inklusive den gång jag de facto gjorde det) missat ett flyg hem. Jag och min sidekick och ständiga följeslagare Anna tyckte vi hade god tid på oss när vi lämnade Tarragona vid 12-tiden en dag i slutet av augusti. Planet från Girona skulle gå strax innan 18. Men tågplatserna direkt till Girona var ju slut, såklart! Det kunde man nästan räknat ut när vi nu var så slarviga och oplanerade att vi inte bokat biljetter i förväg. Men det löste sig snabbt för vi kunde byta tåg i Barcelona. Problemet var ju dock att vi väl framme i Barcelona var tvungna att vänta en timme på nästa tåg som skulle avgå. Tillslut kom det, vi hoppade på efter att ha SUTTIT en stund utanför det på perrongen och tänkt "Det här kan ju inte vara vårat tåg". Lagom till dess avgång slängde vi upp vårat alltför tunga bagage på tåget och jag tänkte att Ryanair ju aldrig kommer gå att lura, de kommer tvinga mig att kasta hälften av allt jag äger och har. Väl framme i Girona, efter att oroligt ha jämfört tågtabellen och resans faktiska gång och insett att mycket VERKLIGEN inte stämde tog vi snabbt bussen den sista biten till flygplatsen. Alla skulle till Gothenburg City Airport den dagen och köerna var milslånga. När jag, por fin, kom fram till disken och baxade upp mina väskor på bandet sa den spacklade kvinnan bakom disken spydigt: "Lady, you have 10 kgs overweight, are you AWARE of what that´s gonna cost you"? Jag svarar: "eh noo" och försöker se så snäll och timid ut som möjligt så hon kanske ska låta mig komma undan. Det gör hon inte. Kvinnan bakom disken svarar: "150 €". STRUL! Jag har verkligen inte dem pengarna och ställer mig vid sidan av för att försöka minska på bagaget. Efter tio minuter står där en ledsen påse med diverse prylar som just förlorat sin ägare. Då hittar jag inte längre biljetten. Anna får sig en utskällning för att hon slarvat bort den, det är ju uppenbart att jag projicerar utan dess like. Jag springer runt på flygplatsen och letar SAMTIDIGT som jag måste betala räkningen som jag får av Ryanair för de tre resterande kilon jag inte lyckas göra mig av med. Men just i samma stund jag når betalningsdisken kommer en kvinna från incheckningen fram med MIN biljett. Jag som inte tror på någon Gud hinner tänka "Praise the lord", sen måste vi rusa mot planet som skulle boardats för länge sen. När vi sen sätter oss i våra flystolar beställer vi varsin öl och skrattar tills vi gråter. JOOOODER, vilken PÄRS!

Men eller hur, att kasta 7 kg av 10 måste ju klassas som en smärre bedrift! Jag är MÄKTA stolt.