susiesueca

Kunde något gå fel idag så såg det jävlar-i-mej till att göra det. Det var hets hets hets med fanskapet till tenta exakt hela tiden. Rutor från ingenstans dök upp och ramade in texten och var omöjliga att radera. Delar av frågor försvann, bibliotekarier var dryga och till råga på allt gick min tand sönder. Den jag redan lagat tio gånger i runda slängar.

När jag äntligen fått in de båda tentorna var jag svettigare än efter ett spinningpass.

Nu en röst som upprepar -Välkommen till tandvården Majorna, alla våra linjer är upptagna, var god försök senare!
Det har tanten sagt i en TIMME.

Du...jag vet att det är en enorm tjänst jag ber dig om, och att du säkert redan fått frågan av många andra, men skulle jag kunna få låna ditt ansikte på halloween?

Så. Två stycken tentor done and dusted. Ska bara fila lite till på dem imorgon, fixa dit referensblad och sen ska de ner i institutionens brevlåda. Efter det är det äntligen helg.

Då ska jag unna mig att hinna träna. Gärna göra ett långt yogapass för aj(!) vad ont jag har i ryggen efter att ha burit alltför tunga bänkar på jobbet och suttit i en alltför konform ställning på Ktb i alldeles för många timmar i streck.

Jag ska lägga krans på mormors grav och kanske äntligen sätta dit den lilla prydnadsängel jag tänkt ge henne så länge nu.

Efter det ska jag umgås med S och spela Wii, äta god mat och njuta av ledigheten. På lördag ska jag öla och tentaölen är ta mej f-n  den godaste av alla sorters öl.

Idag är det hela tio år sedan Backabranden och jag kan inte för mitt liv förstå att så mycket tid och så många dagar förflutit sedan dess. När det kommer inslag om branden på tv eller jag läser om det i tidningarna är jag direkt tillbaka i tv-soffan med pappa. Tillbaka till den 29e oktober 1998 då jag inte ens fyllt femton och jag kan nästan minnas hur det luktade i huset den där morgonen. Och pappa som sa: -Det har brunnit i en lokal på hisingen. Och jag som snabbt fick det bekräftat, fan, det är DEN lokalen dit VI skulle gått.

Men vi gick aldrig, jag minns inte varför, bara att vi satte oss på ett café på Vasagatan istället och snackade oväsentligt blandat med livsviktigt i en enda röra. Sådär som man gör när man har blott fjorton korta år på nacken men ändå tror man har så mycket koll. Shit vad clueless jag var då. Jag känner mig fortfarande förvirrad till tusen många gånger men jämför jag med hur det var då är det ljusår emellan.

I alla fall. Ikväll vallfärdar folk från Brunnsparken till Hjalmar där det hände och jag ångrar nu att jag inte är en av alla dem som slutit upp. Men jag medverkar från tv-soffan och tänker på alla som var med i branden. På alla som mötte döden den natten, och på alla dem som förlorade en älskad.

Aj! Sandpapper i halsen och svid i ögonen. Bakterierna i min kropp håller på att vinna det här slaget. Verkar inte hjälpa alls att jag varit extra snäll mot min kropp de senaste dagarna. Ätit riktig och näringsrik mat. Druckit te och och vilat. Mer än vanligt åtminstone men kroppen gnäller ändå. Och det värsta är att jag inte kan lyssna på dess önskemål om att stanna hemma i sängen hela dagen i sällskap med en god bok. Så fort jag fått i mig det sista av kaffet måste jag hoppa på första bästa spårvagn i färd mot KTB. Jag MÅSTE där få klart i alla fall en halv tenta. Och sen ska jag jobba. My God vad jag längar till fredag em. Då kommer tentorna vara inlämnande och helgen blir den första helt lediga på jag vet inte hur länge.

Det ska bli fantastiskt.

AAAARRRGGGHHHH! Jag får inget gjort. Jag måste vara världens lataste kvinna. Och förmodligen dummaste också. Tentorna ska in på fredag, idag är det måndag. Jag har knappt börjat med den ena av dem. Den andra har jag mer än hälften kvar på. Jag skolkar min spanskakurs i syfte att plugga men det enda jag gör just nu är att dricka te, koka kikärtor och vad mer? Jo. MSNa! Va?? Varför....jag har absolut inget vettigt att diskutera med någon för tillfället.
Jag tycker att tentorna är svåra. Och att det tar stopp ideligen. Men det blir bara jobbigare och jobbigare ju längre jag skjuter upp. Det vet jag. Ändå tänker jag, fem minuter till...sen...då ska jag...

Så okej..fem minuter till....sen ska jag!

Jamie- You know what sucks? My birthday is on March 29 and finals starts the first week of May!
Me- So?
Jamie- I cant even drink cause i will have to study.
Me- You do know that April is between March and May right?
Jamie- *blank stare*

Dagens upptäckt: Jum Jum (eller hur det nu stavas) i Mio min Mio är i själva verket en 12-årig Christian Bale. Tack Miriam och Anna för den upplysningen.
 
Dagens låtval: Allt av Leonard Cohen. Fan. Det gör ont i hjärtat på mig när jag tänker på att jag kommer missa honom nu när han faktiskt kommer hela vägen till Sverige. Sänk biljettpriset, snälla!

Dagens sysselsättning: Seinfeldsmölande och idogt youtubande. Med andra ord slögöra i största allmänhet sådär.

Dagens insikt: Alkohol gör dig inte gott alternativt "Lita aldrig på en nykter". Samt att jag MÅSTE bli bättre på att skilja på ´de´och ´dem´. Jag är en disgrace tycker min svensklärare till syster.

Dagens plan: Göra mig fin inför kvällens skoldisko på Röda Sten.

Så säger Markus Krunegård och det ger mig tröst i denna värld när det känns som att man måste vara så förbannat bra på allting hela tiden. Där man aldrig får misslyckas eller fela på något sätt eller vis. Men det gör man ju ändå. Ganska ofta också, i ialla fall jag. Därför var ovan nämnda låt sommarens ledmotiv. Den och Moto Boys ´Blue Motorbike´.
Men nu är det höst, och stående platser i min mp3-spelare de kommande månaderna har ju givetvis Hammarin&Robins ´Lingering Regret´ och ´Hell knows´. Man that´s good music!

Jag har hur mycket som helst att göra. Har flera hundra sidor att läsa till fredagens litteraturseminarium och tidspressen blir allt större ju mer jag skjuter på det. Borde också börja röja i min garderob och försöka hitta källan till min pälsängerfarm. Dessa ängrar, ej att förväxla med det snarlika ordet ´änglar ´ gör hål i mina kläder och blotta vetskapen av deras närvaro får det att klia över hela kroppen. Vill att Anticimex ska komma NU och ta bort dem. I min förra lägenhet hade jag problem med silverfiskar istället. De blev så enormt många efter ett tag att jag till och med hittade en i min säng och eftersom jag är så otroligt (närmast sjukligt) rädd för småkryp av alla dess slag var denna händelse nästan något av det värsta jag varit med om. Nej, nu överdriver jag en smula men ändå, summan av kardemumman är att det är ÄCKLIGT. Så. Nog sagt om det.

Borde borde borde verkligen bläddra fram till sidan 97 i min kursbok "I en klass för sig" av Fanny Ambjörnsson som ju faktiskt är riktigt intressant och bara fortsätta läsa nångång men jag gör allt annat jag kan tänkas komma på istället. Kollar mina mail med jämna mellanrum bara för att få det bekräftat att inkorgen är ungefär lika tom som sist jag kollade. Med undantag för ytterligare nån spam då. Gör test på spanska hemsidor av typen "Är du en volontärare?" och som alltid när jag gör test (gör inte alla det?) försöker jag lista ut vad man BORDE svara för att få det "bästa" resultatet och svarar inte i enhetlighet med vad jag själv egentligen tycker. Så skulle jag då passa som volontärarbetare? Självklart!
Och nu ringde syster och vi bestämde rask promenad i Ruddalen. Läsa får jag helt enkelt göra i natt ihop med några koppar svart.

Har bara en sak till att tillägga för idag. Gå in på www.madforit.se och hämta hem Hammarin & Robins ep. Grymt bra!!

Nej, det är ju det jag inte är. Under de månader som passerat sen jag sist skrev har jag hunnit spendera ytterligare drygt 1,5 månader i hataälska-staden Barcelona. Jag har semestrat i Tarragona och strosat runt i stadens mysiga romerska kvarter och älskat kontrasten till Barcas storstadspuls och "shitjagmåstevaktaminagrejerhelatidenkänsla". Jag har NÄSTAN (ärligt för fjärde gången i mitt liv, inklusive den gång jag de facto gjorde det) missat ett flyg hem. Jag och min sidekick och ständiga följeslagare Anna tyckte vi hade god tid på oss när vi lämnade Tarragona vid 12-tiden en dag i slutet av augusti. Planet från Girona skulle gå strax innan 18. Men tågplatserna direkt till Girona var ju slut, såklart! Det kunde man nästan räknat ut när vi nu var så slarviga och oplanerade att vi inte bokat biljetter i förväg. Men det löste sig snabbt för vi kunde byta tåg i Barcelona. Problemet var ju dock att vi väl framme i Barcelona var tvungna att vänta en timme på nästa tåg som skulle avgå. Tillslut kom det, vi hoppade på efter att ha SUTTIT en stund utanför det på perrongen och tänkt "Det här kan ju inte vara vårat tåg". Lagom till dess avgång slängde vi upp vårat alltför tunga bagage på tåget och jag tänkte att Ryanair ju aldrig kommer gå att lura, de kommer tvinga mig att kasta hälften av allt jag äger och har. Väl framme i Girona, efter att oroligt ha jämfört tågtabellen och resans faktiska gång och insett att mycket VERKLIGEN inte stämde tog vi snabbt bussen den sista biten till flygplatsen. Alla skulle till Gothenburg City Airport den dagen och köerna var milslånga. När jag, por fin, kom fram till disken och baxade upp mina väskor på bandet sa den spacklade kvinnan bakom disken spydigt: "Lady, you have 10 kgs overweight, are you AWARE of what that´s gonna cost you"? Jag svarar: "eh noo" och försöker se så snäll och timid ut som möjligt så hon kanske ska låta mig komma undan. Det gör hon inte. Kvinnan bakom disken svarar: "150 €". STRUL! Jag har verkligen inte dem pengarna och ställer mig vid sidan av för att försöka minska på bagaget. Efter tio minuter står där en ledsen påse med diverse prylar som just förlorat sin ägare. Då hittar jag inte längre biljetten. Anna får sig en utskällning för att hon slarvat bort den, det är ju uppenbart att jag projicerar utan dess like. Jag springer runt på flygplatsen och letar SAMTIDIGT som jag måste betala räkningen som jag får av Ryanair för de tre resterande kilon jag inte lyckas göra mig av med. Men just i samma stund jag når betalningsdisken kommer en kvinna från incheckningen fram med MIN biljett. Jag som inte tror på någon Gud hinner tänka "Praise the lord", sen måste vi rusa mot planet som skulle boardats för länge sen. När vi sen sätter oss i våra flystolar beställer vi varsin öl och skrattar tills vi gråter. JOOOODER, vilken PÄRS!

Men eller hur, att kasta 7 kg av 10 måste ju klassas som en smärre bedrift! Jag är MÄKTA stolt.