susiesueca

Jag vet inte men lite så känns det allt. Att jag väntar på att nåt ska hända, nåt som aldrig händer. Det mesta är slentrian, stress och leda. Är det verkligen så livet ska vara. Ska livet gå ut på att vänta på Godot?
Nej för fan,det tänker jag inte acceptera. Men samtidigt så är det så lätt. Så lätt att bara trampa redan upptrampade stigar, för att det är smidigast och går fortast så. Och så lätt att bara skjuta upp saker och ting som egentligen borde genomföras här och nu. Som borde ha topprio. Jag tänker på avlyttningen till Spanien till exempel. Kommer den nånsin bli av eller kommer jag hitta ytterligare anledning till att stanna här. Bara ett halvår till...sen åker jag. Yeah right. Den har man ju hört förr. Idag är jag bara så förbannat trött på mig själv. På min feghet och lathet som faktisk är det enda här i livet som stöter in käppar i mitt hjul. Trött är jag också på alla vardagsmåsten som får styra och ställa. Trött är jag nu på att återigen behöva bege mig till KTB och läsa, läsa läsa. Och trött är jag på att ständigt ha dåligt samvete för sakerna jag aldrig gjorde eller aldrig kommer att göra. Trött är jag på att ha endast två lediga dagar i Mars, även dessa vigda åt social omsorg, socialpsykologi, pedagogogik och annat tungt.